De data som programmet arbetar med kan vara mer eller mindre minneskrävande. Du måste därför i dina program ange vilken sorts data du använder, dvs ange datatyp. Varje datatyp kan hålla data inom ett visst begränsat omfång och lägger beslag på olika mycket minne.

Nedan har du en uppställning över datatyper. Uppgifterna om byte-storlek och omfång avser 32-bitars miljö. I vissa fall finns ordet unsigned framför datatypen vilket i praktiken innebär att negativa värden är otänkbara. Float och double kännetecknas av att de accepterar decimaler medan övriga datatyper håller sig till heltal. Char används för teckenvariabler (char tittar vi närmare på senare i kursen).

 

Datatyp Byte-storlek Omfång
bool 1 true - false (eller 1 och 0)
char 1 -128 till 127 
unsigned char 1 0 till 255
short int  2 -32768 till 32767
unsigned short int  2 0 till 65535
int 4 -2147483648 till 2147483647
unsigned int  0 till 4294967295
float  3.4E-38 till 3.4E+38
double  8 1.7E-308 till 1.7E+308
long double  8 - 12   

 

När man deklarerar en variabel säger man alltså till programmet att det ska ordna ett "fack" i minnet. Detta fack får ett namn (variabelnamnet) för att det ska gå att särskilja från andra fack. Facket skräddarsys för de sorts data som ska lagras där, därför måste man tala om vad man avser att lagra, d.v.s. ange datatyp. När en variabel tilldelas ett värde så läggs detta i facket. När variabeln används plockar programmet fram det aktuella värdet. Ganska enkelt, eller hur?

 
© Stockholms Stad 2001