|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
![]() |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
Nedan har du en uppställning över datatyper. Uppgifterna om byte-storlek och omfång avser 32-bitars miljö. I vissa fall finns ordet unsigned framför datatypen vilket i praktiken innebär att negativa värden är otänkbara. Float och double kännetecknas av att de accepterar decimaler medan övriga datatyper håller sig till heltal. Char används för teckenvariabler (char tittar vi närmare på senare i kursen).
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
När man deklarerar en variabel säger man alltså till programmet att det ska ordna ett "fack" i minnet. Detta fack får ett namn (variabelnamnet) för att det ska gå att särskilja från andra fack. Facket skräddarsys för de sorts data som ska lagras där, därför måste man tala om vad man avser att lagra, d.v.s. ange datatyp. När en variabel tilldelas ett värde så läggs detta i facket. När variabeln används plockar programmet fram det aktuella värdet. Ganska enkelt, eller hur? |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
© Stockholms Stad 2001 |